måndag 8 februari 2010

MÅNDAG

Jag slösar mycket tid och mycket vatten på att värma saker. Mig själv främst, eftersom det är så djävulskt kallt i Göteborg, i Köping och i Sverige. Mig själv och kärl som inte har hittat sina rätta användningsområden. Eller det är väl jag, som aktivt förnekar att jag inte kan ha dem till vad som helst. Att riktigt tunt, fint glas inte tål rykande hett, nyss kokande vatten. Så jag förvärmer.
Står och sköljer kaffepressens tunna innanmäte i glas med varmt vatten. Först ljummet, sen lite varmare, sen varmt och snudd på kokhett. Eller så varmt som kökskranen kan förmå det att bli. Står och känner med hela handflatan på utsidan, hur värmen sprider sig och allt blir jämnt tempererat. Först då vågar jag hälla ur kranvattnet för att sen hälla i det kokande vattnet ur kastrullen.
Det ska gärna stå och dra, minst två minuter säger baristan på Le Pain Francais som Hanna R kallar The Pain of France.
Så jag väntar, samtidigt som jag sköljer mina tunna, tunna vattenglas under det ljumma vattnet. Ljummet, lite varmare, varmt och snudd på kokhett. Innan jag vågar hälla i det varma kaffet och den kalla mjölken.
Inser att jag slösar mängder vatten och tid på att inte använda sakerna till det man ska använda dem till. De tunna tunna glasen fylls bäst med jordgubbssaft, tunt skivade limeskivor, rom och coca-cola. Kaffepressen i glas hade sparat mig tid och vatten om den varit i hårt borstat och värmetåligt stål.
Som de man får hos the Pain of France.
Och när jag slinter med blankslitna gummisulor uppför Doktor Forselius Backe som såhär års är täckt med smältande slask och således glashal, är jag kall ända in i märgen. Hur mkt jag än klär på mig, hur många skevt urtvättade linnen i bomull som jag sätter innerst mot kroppen och hur många meter halsduk jag än virar om nacke och rygg och släpar i backen förblir jag kall i januari.
Jag har insett det och jag har gett upp.
Accepterar mitt nederlag, erkänner mig besegrad och väntar på att solen ska skynda sig.
Men då det dröjer och då papperskassens botten har lösts upp på bussgolvets grusiga snösörja och då den går sönder med bara femtio meter kvar till porten, förblir jag kall.
På utsida och insida. Det spelar ingen roll om jag viftar med vit flagg.
Mjölken landar på högkant. Apelsinerna gör det inte.
Innanför dörren, två trappor upp låser jag dörren och det är tyst. Det luktar sopor men ändå drar jag ett djupt andetag som bottnar i ryggraden och hör hur det skälver till under revbenen precis som barn på dagis låter när de inser att personen som lämnade dem där inte längre är kvar.
Att man är själv.
Och jag går inte på dagis längre så jag kväver gråten och lägger mig på golvet i duschen. Önskar att jag hade badkar när jag vrider blandaren från ljummet till lite varmare till varmt till snudd på kokhett. Ligger där, slösar tid och framförallt vatten på att inte spricka av temperaturskifte och tänker att jag har verkligen inte hittat rätt användningsområde.
En självbevarelsedrift ber mig att köpa koppar i redan bränd keramik, en elektrisk kaffebryggare och en längre resa till ett betydligt varmare ställe. Men jag stannar kvar, ligger på golvet i duschen tills mitt innanmäte tinar upp och tankarna på landsflykt immar bort.
Tänker att funktion inte är allt.