?

hur många gånger i sitt liv kan man stå vid ett avgörande vägskäl?
kanske är det en illusion men det känns som att vad jag än tar mig för inom det kommande halvåret så kommer det vara jävligt avgörande för min eventuella framtid.
läskigt? så inihelvete.
värt? oh ja.

TELL ME IF YOU'RE READY...

det kan finnas en poäng med att ta av sig jackan, ja.
sen om det är synonymt med att lägga ner attityden är oklart men oavsett är fredagen en bra dag, som kommer fortsätta vara en bra dag nästan oavsett hur den fortsätter.
oavsett om kvällen sker i det tysta med en flaska rödvin* och diskandet av veckogammal disk.
eller farandet hem till mamma och pappa** och tvättandet av gammal tvätt och risiga converse...

visst önskar jag att alla helger kunde vara som i göteborg.
men gud vad trött jag skulle vara om alla veckor hade fyradagarshelger.

jag vet inte varför jag är på det här löjligt upplyfta sorglösa viset.
förmodligen har det extremt mkt med detta att göra:

calexico - not even stevie nicks.


* (tips på goda med ekologiska rödviner? de jag hitills provat smakar blask och detta hävdas av en människa som knappt kan skilja rött från vitt)
** (det är ett tecken på att man är vuxen när man säger att man åker hem till mamma och pappa istället för att åka "hem", tror jag, men det känns inte skrämmande)