men jag har alltid sett "the state the sea left me in" som erik enockssons utan förbehåll bästa skapelse. men när man sitter på redaktionen inkapslad av genomskinliga plastväggar och hörlurarna på... går det inte att komma ifrån hur sjukt bra exempelvis "the joy of DH Lawrence" och "dark and shrewd no light it lends" också är.
som jag i förmiddags skrev i ett mail postat till södra sverige:
jag älskar och hatar känslan av att vilja ta livet av mig lika mycket som jag vill leva för evigt.
och upphovet till den känslan kan man tänka sig att erik enocksson borde ta patent på om han inte redan har gjort det.
vill se nu:
