FAREWELL ANNA

idag åker min kära vän anna till kairo.

det är bra och spännande för henne, för när hon kommer hem kommer hon säkert tala arabiska flytande och kunna få grymma jobb som tolk eller översättare eller vad hon vill,

men för oss här hemma är det tråkigt. tråkigast är det nog för hanna, som är nästan ensam i köping och köping är inte en stad man ska vara ensam i.

jag däremot är i uppsala.

här är jag inte ensam, men det är nästan så att jag önskar.

jag har inlett terminen med att bli sjuk och demonstrera en ännu mer asocial sida än vad som visades förra terminen.

igår var det första föreläsningen på religion & konflikt-kursen, och alla var tyskar, förutom jag och en från australien (och tre till svenskar).
alltså var jag tvungen att presentera mig själv och vad jag gör på engelska, vilket inte gick så bra eftersom jag inte vet hur man översätter "religionsbeteendevetenskap" eller fil.kand, så nu ses jag förmodligen inte bara som asocial utan även som retarderad ("I studied a basic course in religion ... science last termin." last TÖRMIN alltså, inte semester som man fick lära sig i sexan.)

pricken över i:et var att jag hade mickes stora munktröja med luvan uppdragen under de två timmarna, så om jag är den som kommer till engelska parken imorgon med ett automatgevär fasttejpat innanför trenchcoaten, så blir ingen tysk förvånad iaf.

jag har huvudvärk.

för att bli av med huvudvärken dricker jag pulverkaffe som smakar surt, förmodligen för att det är två år gammalt. jag vet inte om kaffe är en färskvara eller inte.

sålänge produkten ifråga inte ändrar färg eller konstistens borde det vara ofarligt.

jag har tvivel på min planerade riktning i livet.

jag känner inte att jag har ngt att tillföra den akademiska världen, och jag är fan osäker på om den akademiska världen har ngt att tillföra mig, annat än asociala tendenser.

helt plötsligt känns det så fruktansvärt meningslöst att plugga i flera år till, bara för att bli ... ja, vad? journalist!? det luddigaste yrket av alla, konsult undantaget.

man blir inte journalist längre, det är ungefär lika realistiskt som när man var tio och ville bli skådespelerska eller delfinskötare. då är till och mer drömmen man hade när man var sex år mer konkret: "jag vill sitta i kassan på kolsva handel."

och även om man nu blir journalist; vad fan GÖR en journalist? jag har ingen aning. jag har bara valt det för att det är samma sak som att inte bestämma sig, bara det att det inte syns lika väl.

jag är fortfarande helt planlös, fast nu undercover, i skydd av uppsala universitets dunkla mörker. oh, god...

jag önskar att jag vågade vara lite mer modig.

hoppa av skolan, bränna kurslitteraturen på bål och starta ett café istället, eller ett bokförlag eller ett krukmakeri eller bli bildlärare eller åka till afrika och gå en danskurs och lära barnen engelska eller börja sy kläder eller börja jobba på bürgers i köping eller sätta mig i kassan på kolsva handel.

något konkret önskas. där man kan se förändring. där man får använda kroppen och händerna, där man blir svettig av att bära saker.

fast inte just nu, nu är jag sjuk och vill inte göra någonting förren huvudvärken har gått över.

vilket den faktiskt börjar göra.

alltså kan inte kaffe bli för gammalt?

ps. såhär ser charlie ut.

han är så söt så hjärtat går sönder lite lite, varje gång man ser honom.

men eftersom det bara är mamma och micke som läser min blogg så vet dom ju redan det.

okej.