två av böckerna hade världens fulaste layout - skrikiga fäger, nästan comic sans och illa inklippta bilder, medan den tredje hade väldigt vacker layout - dovt cerisa snirklar och fint typsnitt. men det var bara dom fula böckerna som gav något överhuvudtaget, även om det bara var lite skratt och sån där ilska som lägger sig efter en kvart när man inte orkar tänka på bedrövelsen mer.
bok 1 var "9½ månad" av annika lantz som min mamma fick på mors dag. jag skämdes lite när jag köpte den, ville inte att ngn skulle tro att jag skulle läsa den där fula boken, vilket jag heller inte hade tänkt men så fort mamma satt med den så skrattade hon jättehögt, så citatet "hur kan någon vara så rolig som annika lantz?" (aftonbladet) var iallafall ingen jätteomotiverad fråga.
hursomhelst så läste jag den, och jag skrattar också ganska högt, trots att jag inte på något vis kan relatera till det hon skriver, eftersom jag varken är gravid eller har barn med kolik. konstigt. läsningen har dock resulterat i en jobbig besatthet av annika lantz. jag har bild-googlat hennes man och barn, och börjat lyssna på gamla lantz i p1-avsnitt. men det här har egentligen inget med annika lantz som person att göra, för samma beteende uppstod efter att jag läst carolina gynnings "ego girl", det var bara tur att jag då befann mig i norra indien utan tillgång till internet och således inte kunde bild-googla henne utan fick nöja mig med att stillsamt fundera på vad carolina brukar äta till frukost.
bok 2 var "saker jag inte förstår och personer jag inte tycker om" av lena sundström, och eftersom jag är lättpåverkad och lättlurad svalde jag precis allt hon skrev (kan ju vara sant för det) så numer föraktar jag socialdemokrater mer än folkpartister. eller kanske inte socialdemokraterna som enskilda individer, men definitivt som den stora smetiga massa dom är, dumma som får. säger jag och kastar sten i glashus och röstar på mp. men hellre det än på poliser.
bok 3 var den snygga layouten, "kalla det vad fan du vill" av marjaneh bakhtiari, och den var platt som en pannkaka. lättläst men skittråkig. om invandrare och integration och skånska gamla gubbar som är rädda för allt och alla och den speglar säkert verkligheten (fast fiktivt) men då var annikas verklighet med kolikbebisar och bajsblöjor, och lenas verklighet med ett sverige i förfall och statliga casinon mer intressant än den snygga layoutens påhittade innehåll.
man kan tycka att det skulle ha varit tvärtom.
man kan tycka att jag skulle ha tyckt tvärtom.
man kan tycka att det skulle ha varit tvärtom.
man kan tycka att jag skulle ha tyckt tvärtom.
sensmoral:
don't judge the book by its cover, såklart.
igår kom jag hem från öland. (bilder på bilddaboken snart)
två veckor, varav max fem dagar var soliga. men jag är inte så bitter för det.
för jag fick vara med micke, världens bästa micke och se hans öland.
och bada i hans pool under molniga eftermiddagar.
och i helgen var vi på öland roots och på natten trotsade vi blåst och kyla och badade i ett hav som inte alls var så kallt som jag trott.
det är bra att våga ibland.
