jag lyssnar på isola-skivan och är femton år igen. bara sådär. ett play-tryck och jag sitter på en vit korkmatta i ett ljuslila rum och ritar i min kalender med en räv på. om några år kommer det lukta smultronvodka om den kalendern.lätt den bästa skivan kent har gjort. har inte förhoppningar om att dom kommer överträffa sig själva.
igår blev jag nästan snärjd av livets ord.
jag hade gud inom mig, gud hade en speciell väg åt mig som jag så småningom kommer att gå.
jag fick ett visitkort och skulle ringa när (inte om) jag väl blivit kristen.
well don't hold your breath.
men tänk om dom faktiskt har rätt.
det finns en chans att alla andra har rätt och att jag har fel.
postmodernismskiten är bra att leka med när man diskuterar och är oense, men när jag ska försöka koppla den till verkligheten får jag svindel. det känns inte bra att veta (tro?) att det inte finns en enda objektiv sanning. vad är då poängen med allt? skitsamma.
igår kväll fick jag iaf en uppenbarelse av det icke-religiösa slaget gällande min uppsats. bitarna föll på plats och jag är inte särskilt stressad så jag kan gott sitta här och skriva meningslösheter på min blogg istället för att fundera på hur jag ska fylla 40 sidor enkelt j-a radavstånd.
skönt.
om en timme kommer anna.
hon kommer bli besviken när hon inte får en ponny i efterskott-födelsedagspresent.
men jag kan liksom inte se var hon ska ha plats för den. och dom äter ju så mycket hö.
