MÅNDAG

hahahaha.
och i köping tjafsar man om man inte ska ta och byta namn på zigenarbacken.

i övrigt:
1. jag är så trött att jag höll på att krocka två gånger när jag åkte till valskog på förmiddagen.
2. idag börjar wimbledon. och jag börjar sakta men säkert förstå att jag inte har tv4sport hemma.
3. jag älskar sommar i sverige mer än alla vackra stränder jag sett.

fint.

KLICK

så då har det börjat igen då.
eftersom jag de senaste veckorna inte har gjort annat än köpt på mig en jävla massa kinesiskt skrot som nu tagit över min lägenhet och tyngt mitt sinne, är det totalt köpstopp som råder.
FÖRUTOM böcker och underkläder.
det är och kommer alltid vara, oavsett hur lite pengar eller plats man än har, sanktionerade varor att inhandla.
så spontanklickandet på adlibris. det är alltså det som har börjat igen.
en bok varannan dag ungefär (gratis porto!) håller vardagstristessen borta.
man kommer hem och snubblar med spelad överaskning över paketet som ligger innanför dörren. eller pappersavin då.

igår: deborah curtis bok om ian.
idag: något av curtis sittenfield, har bara inte bestämt vad. vet heller inte riktigt varför, annat än att mats strandberg verkar älska författaren och, ja... han är ju från fagersta och är man uppväxt i bruksmiljö är man förmodligen att lita på. eller också inte.


boktips tas således tacksamt emot, oavsett uppväxtmiljö.

HÄLSNINGAR FRÅN VICTORIA HARBOUR, HONG KONG:

BESLUT ATT FATTA

alternativ 1: ga och kopa glass for att lindra hettan.
alternativ 2: borsta ut haret for forsta gangen pa tva veckor.
alternativ 3: maila flygbolag och fraga om jag kan fa stanna i hongkong ett par dagar till.

GILI ISLANDS

och man vaknar av att solen lyser lite sadar svagt vaniljfargat genom gardinen. or takflakten surra och flakta lite lagom sadar innan den riktigt tryckande, indonesiska hettan har tagit over. och man oppnar boken, laser ett par sidor, gaspar sig lagom nyvaken. lagom nyvaken for att orka slanga pa sig ett linne, solglasogon och ga och ata frukost. en kanna kaffe. lite rostat brod. och man gar tillbaka till rummet, lagger sig pa sangen och vilar lite. smorjer in slumpmassigt utvalda kroppsdelar med solkram, gar till stranden. kor ner fotterna i sanden som paminner om ragmjol i konstistensen och havregrynsgrot i fargen. vattnet paminner dock om inget annat. det ar bara ljummet, genomskinligt, mjukare an bomull och lyser sadar lagom overkligt turkost pa avstand. och nar dagen blivit for varm gar man och ater. man valjer pa cap cay, mie goreng, grillad fisk eller kanske en schysst cheeseburgare. sushin har jag inte provat annu, men det kommer. manniskorna ar trevliga, ler och pratar oartikulerat semi-engelska. vi blir lite mer solbranda for varje dag, avverkar enormt daliga bocker varvat med masterverk och tittar pa film. gar promenader i hettan, dricker juicer och ol och letar febrilt over banoffiepajen som inte finns. imorgon ska jag dyka och mikael ska cykla. oftast vet vi inte riktigt vad det ar for veckodag, men idag vet jag att det ar torsdag. och jag har inte sa brattom nagonstans langre. svensk sommar och hongkong innan det ser jag saklart fram emot, men att leva det har livet tva veckor till kommer formodligen inte ta dod pa mig.

slutsats: om det inte vore for att ni redan alskade mig, skulle det vara helt befogat och forstaeligt om ni valde att hata mig.

WHITE BEACH, 23:05

efter två alldeles för bra veckor i beijing och shanghai lämnade vi johan, den enkle mannen från norrland, begav oss till shanghai pudong och flög till filippinerna. cebu pacific måste vara asiens svar på ryanir och dramatiska scener utspelade sig vid incheckningen. en svettig, flottig man med mindre övervikt iförd medelåldersångest och vinröd piké trängde sig före oss i kön med motiveringen "miss, if I don't get through customs by midnight, they will throw me in jail!". efter att han uppenbarligen försökt packa medsig alldeles för många kilon än vad budgetbolaget tillåter, fick han packa om sina tre väskor vid sidan om den långa kön med lackande svett. "I'll NEVER fly with cebu pacific again!" upplyste han högröd den trötta kön om innan han tappade ut innehållet i sin ompackade väska på golvet ytterligare en gång. under tiden stod jag och mike, sippandes på varsin cola och undrade vad han potentiellt skulle kastas fängelse för. nåväl. det var förmodligen roligae på plats.
när vi vid gaten sen såg honom sitta och gråta i kupade händer var det inte lika roligt längre och jag fick kväva mina primala (?) moderskänslor för att inte gå och lägga en värmande, förstående och sligtly flygplanssvullen hand på hans svettiga, vinröda axel. nåväl. på manilas flygplats såg jag honom aldrig igen.

beijing-shanghai-manila-caticlan-smått tvivelaktig båt till boracay.
och här är vi.
vi har nästan ätit upp en halvrisig pizza för minst 60 SEK och dricker san miguel ett par 20 meter från stranden. och det låter ju härligt, men nog fan är boracay, white beach bra mkt mer turistigt och sönderexploaterat än vad jag hade väntat mig. det är som ett lite mer exotiskt thailand, vi såg nyss ett starbucks och jag vet inte riktigt om det känns okej. men vad fan. på tisdag flyger vi vidare (och med alla dessa short-distance-flygresor får jg förmodligen spendera hela sommaren med att gå eller cykla vart jag än ska ta, så som jag fullkomligt kissar klimatproblemen i ansiktet). till puerto princesa, palawan. och där jävlar vill jag inte se ngt starbucks. där vill jag se en relativt tom strand och bra snorkling.
för en timme sen satt jag här, tillbakalutad smuttandes på en pina colada med två dagars saltvatten kvar i det oborstade håret som bara växer sig större och större. såg japan efter japan efter korean efter korean vandra förbi i plastflippsflopps och hawaiiskjorta. i bakgrunden spelar den filippinske trubaduren "the first cut is the deepest" och dessa eviga bob marley-covers. och jag kan inte låta bli att tänka att jag är en vandrande klyscha.
men sen kom jag och tänka på ngt jag läste i min bok idag.
att en klyscha är bara en utnött sanning, och inget att förakta.
så jag föraktar inte boracay. men jag tror att filippinerna har bättre att komma med.

jaha. nu när jag trdde det var dags att gå beställde mike in ytterligare en san miguel. och trubaduren spelar john denver. take me home country roads.
så det är förmodligen lika bra att jag tar en jag med. de kostar ju trots allt inte mer än 6 spänn.
det vet du, som johan englund skulle ha sagt och snärtat till med handleden.




(subtil sammanfattning: livet är förjävla oförskämt bra.)