WHITE BEACH, 23:05

efter två alldeles för bra veckor i beijing och shanghai lämnade vi johan, den enkle mannen från norrland, begav oss till shanghai pudong och flög till filippinerna. cebu pacific måste vara asiens svar på ryanir och dramatiska scener utspelade sig vid incheckningen. en svettig, flottig man med mindre övervikt iförd medelåldersångest och vinröd piké trängde sig före oss i kön med motiveringen "miss, if I don't get through customs by midnight, they will throw me in jail!". efter att han uppenbarligen försökt packa medsig alldeles för många kilon än vad budgetbolaget tillåter, fick han packa om sina tre väskor vid sidan om den långa kön med lackande svett. "I'll NEVER fly with cebu pacific again!" upplyste han högröd den trötta kön om innan han tappade ut innehållet i sin ompackade väska på golvet ytterligare en gång. under tiden stod jag och mike, sippandes på varsin cola och undrade vad han potentiellt skulle kastas fängelse för. nåväl. det var förmodligen roligae på plats.
när vi vid gaten sen såg honom sitta och gråta i kupade händer var det inte lika roligt längre och jag fick kväva mina primala (?) moderskänslor för att inte gå och lägga en värmande, förstående och sligtly flygplanssvullen hand på hans svettiga, vinröda axel. nåväl. på manilas flygplats såg jag honom aldrig igen.

beijing-shanghai-manila-caticlan-smått tvivelaktig båt till boracay.
och här är vi.
vi har nästan ätit upp en halvrisig pizza för minst 60 SEK och dricker san miguel ett par 20 meter från stranden. och det låter ju härligt, men nog fan är boracay, white beach bra mkt mer turistigt och sönderexploaterat än vad jag hade väntat mig. det är som ett lite mer exotiskt thailand, vi såg nyss ett starbucks och jag vet inte riktigt om det känns okej. men vad fan. på tisdag flyger vi vidare (och med alla dessa short-distance-flygresor får jg förmodligen spendera hela sommaren med att gå eller cykla vart jag än ska ta, så som jag fullkomligt kissar klimatproblemen i ansiktet). till puerto princesa, palawan. och där jävlar vill jag inte se ngt starbucks. där vill jag se en relativt tom strand och bra snorkling.
för en timme sen satt jag här, tillbakalutad smuttandes på en pina colada med två dagars saltvatten kvar i det oborstade håret som bara växer sig större och större. såg japan efter japan efter korean efter korean vandra förbi i plastflippsflopps och hawaiiskjorta. i bakgrunden spelar den filippinske trubaduren "the first cut is the deepest" och dessa eviga bob marley-covers. och jag kan inte låta bli att tänka att jag är en vandrande klyscha.
men sen kom jag och tänka på ngt jag läste i min bok idag.
att en klyscha är bara en utnött sanning, och inget att förakta.
så jag föraktar inte boracay. men jag tror att filippinerna har bättre att komma med.

jaha. nu när jag trdde det var dags att gå beställde mike in ytterligare en san miguel. och trubaduren spelar john denver. take me home country roads.
så det är förmodligen lika bra att jag tar en jag med. de kostar ju trots allt inte mer än 6 spänn.
det vet du, som johan englund skulle ha sagt och snärtat till med handleden.




(subtil sammanfattning: livet är förjävla oförskämt bra.)