GILI ISLANDS

och man vaknar av att solen lyser lite sadar svagt vaniljfargat genom gardinen. or takflakten surra och flakta lite lagom sadar innan den riktigt tryckande, indonesiska hettan har tagit over. och man oppnar boken, laser ett par sidor, gaspar sig lagom nyvaken. lagom nyvaken for att orka slanga pa sig ett linne, solglasogon och ga och ata frukost. en kanna kaffe. lite rostat brod. och man gar tillbaka till rummet, lagger sig pa sangen och vilar lite. smorjer in slumpmassigt utvalda kroppsdelar med solkram, gar till stranden. kor ner fotterna i sanden som paminner om ragmjol i konstistensen och havregrynsgrot i fargen. vattnet paminner dock om inget annat. det ar bara ljummet, genomskinligt, mjukare an bomull och lyser sadar lagom overkligt turkost pa avstand. och nar dagen blivit for varm gar man och ater. man valjer pa cap cay, mie goreng, grillad fisk eller kanske en schysst cheeseburgare. sushin har jag inte provat annu, men det kommer. manniskorna ar trevliga, ler och pratar oartikulerat semi-engelska. vi blir lite mer solbranda for varje dag, avverkar enormt daliga bocker varvat med masterverk och tittar pa film. gar promenader i hettan, dricker juicer och ol och letar febrilt over banoffiepajen som inte finns. imorgon ska jag dyka och mikael ska cykla. oftast vet vi inte riktigt vad det ar for veckodag, men idag vet jag att det ar torsdag. och jag har inte sa brattom nagonstans langre. svensk sommar och hongkong innan det ser jag saklart fram emot, men att leva det har livet tva veckor till kommer formodligen inte ta dod pa mig.

slutsats: om det inte vore for att ni redan alskade mig, skulle det vara helt befogat och forstaeligt om ni valde att hata mig.