GILI ISLANDS

och man vaknar av att solen lyser lite sadar svagt vaniljfargat genom gardinen. or takflakten surra och flakta lite lagom sadar innan den riktigt tryckande, indonesiska hettan har tagit over. och man oppnar boken, laser ett par sidor, gaspar sig lagom nyvaken. lagom nyvaken for att orka slanga pa sig ett linne, solglasogon och ga och ata frukost. en kanna kaffe. lite rostat brod. och man gar tillbaka till rummet, lagger sig pa sangen och vilar lite. smorjer in slumpmassigt utvalda kroppsdelar med solkram, gar till stranden. kor ner fotterna i sanden som paminner om ragmjol i konstistensen och havregrynsgrot i fargen. vattnet paminner dock om inget annat. det ar bara ljummet, genomskinligt, mjukare an bomull och lyser sadar lagom overkligt turkost pa avstand. och nar dagen blivit for varm gar man och ater. man valjer pa cap cay, mie goreng, grillad fisk eller kanske en schysst cheeseburgare. sushin har jag inte provat annu, men det kommer. manniskorna ar trevliga, ler och pratar oartikulerat semi-engelska. vi blir lite mer solbranda for varje dag, avverkar enormt daliga bocker varvat med masterverk och tittar pa film. gar promenader i hettan, dricker juicer och ol och letar febrilt over banoffiepajen som inte finns. imorgon ska jag dyka och mikael ska cykla. oftast vet vi inte riktigt vad det ar for veckodag, men idag vet jag att det ar torsdag. och jag har inte sa brattom nagonstans langre. svensk sommar och hongkong innan det ser jag saklart fram emot, men att leva det har livet tva veckor till kommer formodligen inte ta dod pa mig.

slutsats: om det inte vore for att ni redan alskade mig, skulle det vara helt befogat och forstaeligt om ni valde att hata mig.

WHITE BEACH, 23:05

efter två alldeles för bra veckor i beijing och shanghai lämnade vi johan, den enkle mannen från norrland, begav oss till shanghai pudong och flög till filippinerna. cebu pacific måste vara asiens svar på ryanir och dramatiska scener utspelade sig vid incheckningen. en svettig, flottig man med mindre övervikt iförd medelåldersångest och vinröd piké trängde sig före oss i kön med motiveringen "miss, if I don't get through customs by midnight, they will throw me in jail!". efter att han uppenbarligen försökt packa medsig alldeles för många kilon än vad budgetbolaget tillåter, fick han packa om sina tre väskor vid sidan om den långa kön med lackande svett. "I'll NEVER fly with cebu pacific again!" upplyste han högröd den trötta kön om innan han tappade ut innehållet i sin ompackade väska på golvet ytterligare en gång. under tiden stod jag och mike, sippandes på varsin cola och undrade vad han potentiellt skulle kastas fängelse för. nåväl. det var förmodligen roligae på plats.
när vi vid gaten sen såg honom sitta och gråta i kupade händer var det inte lika roligt längre och jag fick kväva mina primala (?) moderskänslor för att inte gå och lägga en värmande, förstående och sligtly flygplanssvullen hand på hans svettiga, vinröda axel. nåväl. på manilas flygplats såg jag honom aldrig igen.

beijing-shanghai-manila-caticlan-smått tvivelaktig båt till boracay.
och här är vi.
vi har nästan ätit upp en halvrisig pizza för minst 60 SEK och dricker san miguel ett par 20 meter från stranden. och det låter ju härligt, men nog fan är boracay, white beach bra mkt mer turistigt och sönderexploaterat än vad jag hade väntat mig. det är som ett lite mer exotiskt thailand, vi såg nyss ett starbucks och jag vet inte riktigt om det känns okej. men vad fan. på tisdag flyger vi vidare (och med alla dessa short-distance-flygresor får jg förmodligen spendera hela sommaren med att gå eller cykla vart jag än ska ta, så som jag fullkomligt kissar klimatproblemen i ansiktet). till puerto princesa, palawan. och där jävlar vill jag inte se ngt starbucks. där vill jag se en relativt tom strand och bra snorkling.
för en timme sen satt jag här, tillbakalutad smuttandes på en pina colada med två dagars saltvatten kvar i det oborstade håret som bara växer sig större och större. såg japan efter japan efter korean efter korean vandra förbi i plastflippsflopps och hawaiiskjorta. i bakgrunden spelar den filippinske trubaduren "the first cut is the deepest" och dessa eviga bob marley-covers. och jag kan inte låta bli att tänka att jag är en vandrande klyscha.
men sen kom jag och tänka på ngt jag läste i min bok idag.
att en klyscha är bara en utnött sanning, och inget att förakta.
så jag föraktar inte boracay. men jag tror att filippinerna har bättre att komma med.

jaha. nu när jag trdde det var dags att gå beställde mike in ytterligare en san miguel. och trubaduren spelar john denver. take me home country roads.
så det är förmodligen lika bra att jag tar en jag med. de kostar ju trots allt inte mer än 6 spänn.
det vet du, som johan englund skulle ha sagt och snärtat till med handleden.




(subtil sammanfattning: livet är förjävla oförskämt bra.)

DET VET DU

ytterligare en dag avklarad i shanghai, staden som aldrig sover eller nåt.
mkt möjligt att jag har gått 5 mil idag, det känns åtminstone så i benen. sushipicknick på gräsmattan på johans campus, utkvitterande av våra pass med fräscha filippin-visum i, evighetslångt florerande bland oändliga shoppingvåningar med alla teknikprylar som finns och så lite spelarkad i miniformat på det.
living the asian dream, typ.
nu sitter jag i johans lägenhet återigen, på tv visas miss china. underbart.
jag skulle kunna skriva långt, detaljerat och målande om det kinesiska samhället, kontrasterna mellan väst och öst, hur det är att turista i en diktatur unt so veiter. men riktigt så skarp i hjärnan är jag inte ikväll.
och skarpare kommer jag nog inte bli imorgon heller.
för då blir det fanimej indisk mat, öl och kareoke. johan har lovat att sjunga en hymn till mao.

på fredag natt flyger jag och mike vidare mot filippinerna, boracay.
sugar beach på sipilay är en av destinationerna, vilket i en guidebok beskrivs som "a slice of paradise". skulle jag ju kunna stå ut med i en månad innan vi drar mot hongkong. men den dagen den sorgen. eller?

EN DAG BLAND ALLA ANDRA DAGAR

jag sitter hemma hos en enkel man från norrland, fast i shanghai. johan englund, mannen myten konceptet, är vänlig nog att bistå med husrum under min och mikes vistelse i "asiens hora", som shanghai en gång i tiden kallades.
men för att vara en hora, eller sell-out då, så är det en fantastisk stad. enorma byggnader, vackra parker, helvetiskt mkt folk och värmande sol. och beijing var ju inte kattskit det heller. himmelska fridens torg, den förbjudna staden, operahuset och fågelboet. och den där muren. bildbevis kommer så småningom. eller aldrig. internetandet är av sekundär prioritering i dagar som dessa när man inser att man befinner sig i världsmetropoler där man egentligen inte kan göra mycket annat än att gå med både ögon och mun på vid gavel. det är sjukt underlättande att johan pratar kinesiska, vi pekar och han säger och vi känner oss efterblivna och han reder ut missförstånd.
intensivt söker vi nu efter billiga flygbiljetter till cebu, filippinerna. det går sådär. internetet är inte världens snabbaste heller, förmodligen beror det på att det är hemskt mkt för den kinesiska staten att censurera innan vi får nyttja informationen. varken youtube eller porr går att komma åt. jävla kommunister.
hursomhelst.

nu står här plötsligt fyra okända kineser i johans sovrum. de ler och nickar och går runt och tittar på taklisterna.
oklart varför men det finns säkert en rimlig förklaring även till detta.
ni hao är det enda jag har att säga till mitt försvar.

* * *

jag har upptäckt en ny sida hos mig själv.
skyskrape-fetisch.
nyss åt vi pizza och drack öl på en tillräckligt hög våning för att kunna se hela the bund-stråket by night.
som ser ut ungefär såhär, fast hundra gånger coolare: http://www.chinaodysseytours.com/tours/pictures/10-days-Huangshan-and-Chinese-Garden-Tour-4/daybyday/the-bund-shanghai3.jpg

efter en biltjuvsfärd genom shanghais gator, broar och miljoner korsningar, sitter vi nu hemma hos johan igen. johan och micke och pluggar.
jag är lycklig över att inte ha något att plugga och ska istället läsa ut min bok och leta vidare efter flygbiljetter.
sammanfattning: jag mår oförskämt bra. kina so far är helt otroligt. micke mår bra. kineserna är många.

puss och kram.

VOICES

klockan är inte ens 12 timmar slagen men jag har sedan mitt uppvaknande kommit fram till följande:


1. "management by perkele" är ett roligt uttryck men jag vet inte exakt vad det betyder. det var nämnt i artikeln om jesus största chefsfloppar, som var jävligt rolig.
2. viasat sport är dumma i huvudet för de sänder verdasco-kohlschreiber istället för federer-seppi.
3. det är inte lönt att oroa sig för framtiden och därför ska jag nu klicka i random ansökningar till nästa termin, och kommer förmodligen inte läsa en enda kurs ändå.

livet är bra.
att få gå och lägga sig när man vill, vara ute hur länge man vill, att titta på lostavsnitt klockan tre på natten. sitta i flera timmar och dricka kaffe ur fina kaffekoppar på förmiddagen utan att ha någon tidspress eller ens tidsuppfattning. utan ens att försöka undvika klyschor nu, så måste det ju ändå vara typ det här det handlar om. inte vad man gör, utan hur man känner när man gör det.
känslan av att vara sådär sjukt nöjd, typ som orre var på gymnasiet way back.

09:57

jag går som en alkis i mina glasögon.
måste lyfta extra mkt på fötterna för att vara säker på att träffa marken ordentligt. dessutom känns det som att jag är ungefär 1,23 lång, förstår faktiskt inte alls varifrån den optiska synvillan kommer ifrån. bara för att jag har glasögon, liksom. kanske är det det, att det är så suddigt i nederkant av synfältet så att det nästan inte ser ut som att jag har några ben överhuvudtaget. jag är ett vaggande torso som tar mig fram över kullerstenarna på östra långgatan.
men skit i det nu.

för:
1. jag fick VG på omtentan.
2. jag ska se michael jackson den 17e augusti.
3. om tio dagar sitter jag på ett flygplan mot peking.
SUCK ON THAT.

om jag ägnar all min tankekraft åt att fokusera på ovanstående tre punkter är det svårt att se världen smolkas av faktum som att jag ännu inte har tagit reda på om jag måste vaccinera mig, inte har fått tillbaks mitt pass av kinesiska ambassaden, på två dagar har suttit mer än 24 timmar på jobbet och som ett resultat tyvärr har blivit hjärndöd.
ja, och så är det grått och mulet utanför fönstret också.
men jag gick ändå till jobbet utan jacka. ett litet vaggande torso i starka glasögon och ingen jacka. high five.
men vem bryr sig.

för jag fick VG på tentan.
för jag ska se michael jackson.
för jag är snart i kina.

***

fantastiskt att sitta framför en skärm på en nikotingul redaktion i tolv timmar, att sen komma tillbaka till jobbet morgonen efter mest för att mötas av "du stavade fel i rubriken" och lika skitäckligt kaffe som vanligt.
åh nej att det är helg från och med kl 17:00 idag.
åh nej att jag tänker dricka mig halvfull på vin 17:15.

ALLVARLIGT.

det måste vara ett skämt.
jag tog nässprej igår på kvällen innan jag gick och la mig.
en (1, EN!) dusch i varje näsborre, mest på skoj och för att flaskan ändå stod framme. inte för att jag egentligen behövde det.
och idag är jag helt fucked.
kan inte andas genom näsan ordentligt, är helt igentäppt och när jag försöker bränner och kliar det.
alltså förihelvete...


(eller är det kanske pollen? i så fall är det lite synd att jag i förrgår gav bort mina clarityn till joel via anna.)


dagens rubrik: "Sålde alkohol - åkte dit."
who? magazin24, som alltid.