så jävla värd helg

efter midsommarhelgen som gav smak på vad ett riktigt sommarlov ska bestå av, om man bortser från allt jävla regn, kom en måndag och krossade allt vad ledighet och semester står för och symboliserar.
till en väckarklocka som ljöd 06:10 vaknade jag apatisk och smått besviken på världen.
besvikelsen höll dock inte i sig särskilt länge, men det var inte en arbetsdag fylld av byggjobbare och glasfiberdammiga fönster att putsa som blåste bort den,
utan flashbacksen från helgen som gått.

torsdagen som blev en snabbvisit till gamla uppsala för att ha midsommarförfest, bara micke och jag, och kultiration och groundation, som plåster på såren för att jag missar uppsala reggae festival (men istället får så mkt bättre way out west).
det var fint trots ett ihärdigt duggregn att sitta under ett bananparaply med magen full att sushi och mickes hand i min. det gjorde inget att harrison stafford var oroväckande lik dr bombay, för världens coolaste kör-brudar stod vid sidan och dansade världens vackraste dans som påminde om zion-festen i andra matrixfilmen.
och kultiration var ju inte det värsta oljud jag nånsin hört heller, tvärtom var det så vackert och så fint som det bara kan vara en ljummen kväll med regndis i ansiktet.
men det bästa av allt var nästan att jag fick ta micke med mig, hem till köping sen på kvällen, och på fredagen upplevde vi en fin midsommar med mat, vin, vattenpipa, allsång, flod, mys och skratt. VÄRT.

men idag är det alltså måndag.
en måndag som alltså började med apati och besvikelse,
men som utan tvekan kommer sluta med lagom tröttma i kroppen och en leende i ansiktet.