'SEE YOU MONDAY...'

' ... We'll be talking about Freud and why he did enough cocaine to kill a small horse.'

så sitter jag här då.
inte längre i uppsala, inga fler PM eller seminarier. inga fler öl på svantes och ingen pasta med pesto i det äckliga köket.
nu är det skriva notiser och låtsas se upptagen ut (eftersom alla andra gör det, dvs). ölen får drickas på ... bishops? gud så 30+, jag vill inte. pasta med pesto blir det utan tvekan, men jag ska försöka hålla mitt kök så rent det bara går. ett tag.

det ramlar snöblandat regn ner från en ytterst grå och dimmig himmel idag. ungefär som att säga välkommen hem, jag vet inte.
jag sitter förgäves och försöker begripa vilket mobilt bredband jag ska skaffa mig.
vilket mobilabonnemang som är det bästa. vilken mobil som för mig är den lämpligaste.
jag är så jävla dålig på beslut. varje dag blir det tydligare och tydligare.

dessutom ska jag försöka skaffa mig en flygbiljett till shanghai, tur och retur.

varför måste det finnas så satans jävla mkt att välja på? varför fem miljoner mobiler när ingen av dem verkar vara värda pengarna? jag vill ju bara ringa och skicka sms. jag skulle behöva anställa ngn vars enda arbetsuppgift skulle vara att ta besluten jag själv inte är förmögen att fatta.

oh well.
imorgon kommer micke.
vi ska se obamas installering och krama lillasyster som behöver alla kramar hon kan få. livet är ett jävla helvete ibland. och det är inte okej att behöva inse när man är sexton. but the first cut is the deepest, antar jag.
hoppas jag. annars ska jag också lägga ner "det här med att ha ett hjärta".

dagens plus: på lunchen hann jag se roger federer vara rätt grym i australian open.
dagens minus: snö och brustna hjärtan.

DAGENS MEST IRONISKA

för första gången i mitt liv lyckades jag lätt skrapa ihop över 15 poäng på på spåret. och det är ganska mkt, med tanke på mina minst sagt bristande geografi-kunskaper.
och då är det ingen jävel som sitter brevid och kan låta sig imponeras av min allmänbildning.
nej, då sitter jag själv i soffan och skriker.
nöjd och samtidigt så jävla frustrerad.
nu ska jag gå ut till hästen och berätta för henne.
se om hon låter sig imponeras.

HO HO HO

lost in translation är den perfekta julfilmen.
att jag inte har förstått det förrän nu.
en ny tradition is on it's way. nu vet jag vad jag ska tvinga mina barn att sitta uppe och kämpa emot sömnen till. fan så mkt kortare än fanny & alexander.
julafton var bra, kändes nästan som juldagen. alltså blev mellandagarna plötsligt mkt längre. jag fick en spännande kaffebryggare och barack obamas memoarer. så nu har jag att göra.
min lunginflammation kom aldrig, förmodligen pga min fina karma.


glömde skriva upp det på önskelistan.
bill murray som säger "you're not hopeless".
what more can one ask for? egentligen?

I'LL PROBABLY BURN IN HELL ANYWAY

för första gången idag skrattade jag.
nästan okontrollerat.
till det här, liksom.
det känns ganska obehagligt.
för att hon stavade juletider med stort J är inte så roligt.

& BREATH OUT

de senaste två veckorna eller vad det nu kan vara, har varit riktigt svåra att överleva. å andra sidan hade det varit riktigt svårt att överleva utan dem också.
men nu sitter jag här och svettas och hostar och snorar, och att ens tala om överlevnad känns som att ropa hej. för över bäcken är jag fan inte.
mamma säger att man kan få lunginflammation om man inte hostar upp slemmet.
och hur jag än försöker med hjälp av honungsvatten och mollipect, omvartannat, så går det inte. jag får väl tackla en gammal lunginflammation om det ska vara det spelet ödet spelar, för det var det nästan värt.
varför?
för att jag med största sannolikhet kommer få vg på kursen som jag i höstas var beredd att hoppa av och aldrig trodde att jag skulle klara. för att vi var på århundradets luccegasque med sambatåg och kapelletdans och hade högklackat 12 timmar i sträck. för att jag vann korridorens mariocart-turnering. för att jag i lördags kväll satt i en svettig liten febersjuk hög, i ett av hörnen i mina nya lägenhet i gamla stan, iklädd rosa page och spelade gitarr med fint eko.
för att det känns ganska fint att vara i köping, just nu känns det som att det kan bli ganska bra, och för att jag vet att uppsala alltid finns kvar för mig.
därför kan det vara värt att dö i sviterna av en lunginflammation som jag inte ens har.

A PROOF OF LIFE

här är det, bildbeviset på att det molntäcket kan spricka upp även under den allra jävligaste decemberdagen. på vägen till arboga skymtade jag blå himmel och blev nästan religiös för en stund. det gav dagens första leende. det andra kom när jag spottade ut varmvatten på tangentbordet. som för övrigt har torkat bra nu. jag hostar slem och feberyrar. ngt säger mig att jag ska poppa lite alvedon och skriva texterna imorgon istället...

13.12.08